Behöver få ur mig lite tankar...
Vad gör man den dagen som man inser att så mycket man har trott, kämpat för, lagt ner tid energi är något som inte existerar. Det är bara ett berg av lögner, historier, dåliga ursäkter. Inte ens grunden fanns för det man byggt, och vem vet om den någonsin funnits. Världen raseras under en. Efter att man lagt ner sin själ för och i något, så mycket energi så man själv är tom. Vad finns då kvar när det som slukat och fått ta all energi visar sig inte finnas?
Det man misstänkte var sant men fått höra är ens egna dumma tankar, paranoida hjärna som spelade spratt var det som faktiskt var den riktiga sanningen. Efter lång tids förnekelse av sina egna känslor och intalande av sig själv att du kan inte tänka så du är för misstänksam, visar de sig att magkänslan är det som var rätt. Det slår en som stekpanna rakt i huvudet. Man blir liggande på marken utan en grund att stå på, utan energi att ta sig upp. Allt runtom är svart finns inget inuti som kan ge en kraft att resa sig. Man vill bara försvinna för vad ska man tro på? Vad ska man sätta fötterna på? Hur ska man orka andas?
Hur kan man förlåta sig själv för att man inte lyssnade på sig själv? Utan fortsatte så att berget av lögner blev ännu högre att falla ifrån och ännu mer smärtsamt?
Det kan man inte, inte nu iallafall.
Kan man resa sig? Jag vet inte kanske. Vill man resa sig? Oftast inte, de gör för ont, det är för osäkert, för vart ska man ställa fötterna?
Man vill bara få ligga där i mörkret, att allt bara skulle sluta kännas, att känslorna skulle försvinna...
